Svenskuppsats NP

Idag skrev och kämpade alla 9or i aulan mellan 2,5-4 timmar med sina Nationella provuppsatser. Bra jobbat!

KRÖNIKA

Fördomar på livets bussresa

Så många frågor och så få svar. Bussen passerar hållplats efter hållplats medan jag sitter och ältar tankarna som snurrar runt i mitt huvud. Varför blev jag rädd och föraktfull när jag gick förbi torget och såg den där mannen sittandes på en bänk med en kasse från systembolaget bredvid sig? Varför låtsades jag inte se kvinnan utanför mataffären som såg bedjande på mig med stora ögon och hoppades att jag skulle lägga en slant i pappersmuggen som hon höll fram mot mig?

Fördomar är något av det värsta med den mänskliga naturen. Jag vill tydliggöra att dessa inte bara drabbar de socialt och ekonomiskt utsatta människor som jag tog som exempel, utan alla som vi har i vår omgivning. Fördomar gör oss blinda för det som gör varje människa till en unik och färgstark individ och hindrar oss från att se de vi möter i vår vardag som de älskvärda personer de faktiskt är. Vi människor är som lökar. Jag vet, det låter som en fullständigt knäpp liknelse, men låt mig förklara. Vid första anblicken bildar vi oss, genom att se till det yttre snabbt en uppfattning om vem och hur någon är, . På samma sätt granskar vi en lök i affären och tänker kanske:

”Usch! Den här löken har ju massa fläckar på skalet. Den är nog dålig.”

Och då har vi inte ens sett en skymt av de många lager som finns därunder. För att kunna säga något om vem en person är, måste vi se till det som finns under skalet genom att lära känna honom eller henne. Men man ska väl ändå inte behöva lära känna varenda kotte man råkar stöta på? Hur ska man göra då?

Jag väcks ur mina tankar av en ambulans som kör förbi med tjutande sirener. Oj! Jag ska ju kliva av här! Jag reser mig upp, går fram mot bussdörrarna som glider upp med ljudet av pysande tryckluft och kliver av.

Då slår det mig. Livet är som en bussresa där man själv är chauffören. Kommer man till en hållplats där passagerare står och vill följa med på färden, kan man inte bara köra rakt förbi. Utan man måste öppna bussdörrarna och åtminstone ge passagerarna en chans. Kanske ibland till och med två eller tre. Om de ändå envisas med att störa och förstöra kan man ju alltid slänga ut dem. Det här är lika mycket en uppmaning till mig själv som till dig. Var inte alltför rädd att öppna ditt livs bussdörrar och ge några av de sju miljarder människorna där ute en chans, trots de eventuella fördomarna som kan stå i vägen. Har du tur hittar du kanske någon som följer med dig ända till slutstationen.

/Elev 9C

Krönika

Kampen mot cancer

Jag trodde hon skulle dö framför mina ögon.                                                 

Detta kanske är sista gången jag ser henne i livet. Jag tänker på allt de roliga vi upplevt genom åren. Jag kommer så väl ihåg alla baktävlingar, frågesportstävlingar och middagar vi gjorde tillsammans. All stress för skolan och läxor försvann när jag och hon var tillsammans.

Nu ligger min moster här framför mig i hennes sjukhus säng. Hon är svag i kroppen och väldigt trött. Hon sträcker ut sin darriga och bleka hand mot mig. Händerna är lika vita som snö. Vi tar varandras händer. Hon säger att hon älskar mig och att allt kommer att ordna sig, jag vill så gärna tro på de orden. Att min kära moster kommer att bli bra igen. Frisk från den där hemska cancern.

Jag är så rädd för tanken att hon kan dö just nu framför mina ögon. Den känslan känner nog många igen som haft någon närstående som varit eller är allvarligt sjuk. Man är rädd att ens älskade vän eller släkting inte kommer att kunna överleva. Bara tanken att ens närstående aldrig mer skulle finnas där. Aldrig mer får se vännen eller släktingen något mer eller aldrig mer få höra personens röst. Igen. Jag säger hej då till min moster och drar mig hem.

Tre veckor senare ringer det på hemtelefonen. Mamma svarar och skiner upp. Det var länge sedan jag såg henne såhär glad och lättad. Hon lägger på och säger att vi ska till sjukhuset.

När vi kommer fram till sjukhuset möts vi av doktorn som behandlat min moster. Han ser väldigt glad ut och berättar de otroliga. Min moster är frisk från cancern!

Jag kan inte sluta le. Det är som på julafton när man fått det man verkligen önskat sig. Man kan inte sluta le. Vi går in till min mosters rum och där står hon upp.             Pigg och glad.  Men något är annorlunda med henne. Det är inte hur hon pratar eller hur hon ser på mig. Utan det är utseendet som är annorlunda. 

Jag ser att tröjan sitter annorlunda på ena sidan. Den sitter inte lika tajt som på den andra sidan. Jag förstår med en gång. Hon har opererat bort ena bröstet. De cancer fyllda bröstet är borta och min moster mår bra!

Jag trodde det var sista gången jag skulle henne i livet, men nu finns det hopp. Nu äntligen lämnar hon sjukhuset efter många månader.

Nu kommer hon att gå ut genom dörren från sjukhuset och lämna dessa månader bakom sig. Min moster kliver nu igenom en ny dörr. Hennes nya framtid som en frisk människa.

Jag trodde hon skulle dö framför mina ögon, men hon lyckades lura cancern och fick en ny chans i livet.
/Elev 9A

KRÖNIKOR ÅK 9

I höstas skrev våra nior krönikor efter att de fått föreläsning av författaren Sara Beisher. Några av eleverna har gett sin tillåtelse att publicera krönikorna här, så under några veckors tid kommer det att dyka upp krönikor på bloggen. Trevlig läsning!