Slutet på början av mitt liv

Sista chansen. Grundskolan är snart slut. Jag går i nian och det är bara några månader kvar innan sommarlov. Det gäller att ge allt nu i slutet, vissa ämnen kommer vi endast ha till jul och då vill jag vara nöjd med insatsen jag gjort. Det sista jag vill är att jag går ut genom dörren till klassrummet och känner mig missnöjd med provet jag precis gjort.

Men det är inte bara proven jag är orolig över, det är så mycket mer.                                  

Betygen jag kommer få, vilken linje till gymnasiet ska jag välja?                             

Kommer jag komma in på det jag vill? 

Kommer linjen vara för svår för mig?                                                                       

Eller kommer jag klara de nationella proven?

Ju mer jag tänker på det desto oroligare blir jag.  

Jag har fått så mycket information från de gånger man varit på de olika gymnasierna och när de kommit till skolan för att berätta om linjerna. Jag borde vara nöjd. Men det är jag inte, långt ifrån faktiskt. Jag får bara mer och mer frågor om allt som berör gymnasiet och inga av svaren hjälper något.                   

Den lilla skolan säger att det är bra med en liten skola medan den större säger att det är bra med en stor skola. En skola säger att man får åka med på resor en annan säger att man får egna datorer. Vissa säger att en linje inte alls är bra medan andra säger att den är jättebra.                                                                                                       

Jag blir helt förvirrad för varje gång jag tänker på det. Jag tror äntligen att jag kommit på vad jag vill göra så hittar jag något mer jag vill, och man har då hamnat på ruta ett IGEN.

Jag är trött på de lektioner som är totalt ointressanta och längtar tills gymnasiet då man riktar in sig lite mer på vad man själv är intresserad av.

Jag längtar också tills jag kan gå ut genom entré dörrarna till skolan med betygen i handen och vet att jag har ett helt sommarlov framför mig med allt roligt jag ska göra.                                                                                            

Då har jag lämnat alla nationella prov och slutbetyg för grundskolan bakom mig och jag har gjort allt jag kunnat.

Då kan jag börja ta nya tag.

Men det är fortfarande cirka ett halvår kvar till dess, jag går fortfarande i nian och grundskolan är snart slut.                                                                                          

Det gäller att ge ALLT nu i slutet, på början av mitt liv.

/Elev 9A

Krönika åk 9

A är en jävligt överskattad bokstav….

…A är det som måste stå över hela mitt betyg så att jag garanterat kan komma in var jag vill.

Jag sitter här längst bak i klassrummet och skriver så pennan glöder för att hinna klart med uppsatsen som ska säkra mitt betyg. Jag blir så frustrerad, uppsatsen blir inte bra, texten får inget flyt, stavnigen ska inte ens diskuteras.

Och problemet är att egentligen kan jag det här. Jag vet vad skotten i Sarajevo är.

Men mina tankar börjar vandra. Jag tittar ut över mina klasskompisar. Alla har samma sammanbitna ansiktsuttryck. Jag kan till och med se svettpärlor i vissas ansikten. Jag inser att vi alla sitter i samma båt. Alla vill ja det där A i betyg.

Vad skulle hända om vi all gav upp. Om vi struntade i alla överskattade bokstäver. Om vi struntade i att betygpappret börjar påminna om Alfapet. Struntade i alla kraven och bara blev nöjda? Lite lättare sagt en gjort.

Men tiden är slut läraren samlar in uppsatserna.

Jag vet att min uppsats är rörig. Men faktan finns där. A finns där….

…..gömd bland stavfel och en kladdig handstil.

 

/Elev 9B

Krönika åk 9

Dörren till framtiden

Just nu sitter jag och skriver denna jävla krönika. Jag hatar det här, jag hatar skolan. Mitt huvud känns som om det ska sprängas i bitar, vill bar slänga ifrån mig mina grejer och skita iallt. Vi sitter instängda i ett klassrum och tvingas göra massa skitsaker, t.ex algebra och all grammatik vi måste lära oss inom svenskan, engelskan och spanskan. Som vi verkligen inte vill göra, men vi måste. Vi måste göra allt det här för att nå våra drömmar. Utan utbildning kommer vi ingenstans förutom socialen och söker bidrag. Dit vill ingen.

Men ändå hamnar så många i den situationen. Det är ofta för att de skiter i allt. Min dröm är att åka upp till fjällen och arbeta. Lära barn att åka skidor, sköta liften, stå i kök eller servera, vill bara komma här ifrån. För att göra det måste jag klara skolan.

Vad är din dröm? Vad vill du göra? Vad behöver du göra för att nå dit?

Om du vill komma någonstans i livet måste du kämpa. Man kommer ingenstans om man bara sitter på röven och gör ingenting.

För att klara sig i livet måste man jobba, för att jobba behöver du oftast gymnasiet, för att gå i gymnasiet behöver du grundskolan, där jag är nu. I 9an, då jag och resten av niorna ska ta ett livsviktigt beslut. Vi ska välja gymnasium. Vilket är varför jag sitter här och skriver detta. Det är den enda anledningen till att jag sitter i detta fängelse vi kallar skola och skriver denna jävla krönika.

Jag vill ha nyckeln till dörren, dörren till framtiden. Den nyckeln får man bara genom utbildning eller en jävla massa tur.

Elev 9B

Krönika åk 9

Det Tuffa Valet

Hur ska en 15åring kunna välja hur hela framtiden ska se ut? Det finns ju väldigt många dörrar med oändligt många möjligheter. Det finns både större och mindre dörrar när det gäller gymnasievalet. De stora dörrarna med ett mycket framgångsrikt liv, med mycket klöver. Men för att nå den dörren måste du gå många extra år i skolan.
                                                                                                              

De mindre dörrarna, som inte är lika framgångsrika, kanske är mer intressanta jobb. Lönen och arbetstiderna kanske inte är så bra, men jobben är något som jag vill göra.                                                                                                                                           

Det finns även en del dörrar som öppnar upp till jobb utomlands. Och vem vill inte jobba i varmare länder eller större städer där du tjänar mer utan de där extra åren? Visst det kanske kostar mer att bo på de ställena. Men det känns bättre att söka jobb i stora städer för det finns säkert fler jobb i t.ex. Stockholm eller Göteborg än det finns i lilla Karlskoga. Sen finns det säkert fler jobb i USA. Men resan dit är lång men ändå inte. Du behöver kanske inte så många extra år i skolan men du behöver pengarna  för att komma till större länder eller städer                                

Det värsta är att mina föräldrar håller på och proppar min hjärna ännu fullare med vilken skola jag ska gå på, vilken utbildning jag ska ha. Jag vet att de gör det bara för att de älskar mig och vill att jag ska få ett så bra liv som möjligt. Men de är inte till så stor hjälp genom att tjata! Sen har jag alla kompisar som jag vill gå i samma skola som, men ändå inte. De har inte exakt samma intresse som mig, men ändå vill jag inte mista dem.  Värst av allt är alla skolorna som försöker skryta med saker de inte har. Till er vill jag bara säga håll tyst eller tala sanningen om hur er skola är! Och tvinga inte era elever att ljuga bara för att få fler elever. Det gör mig arg som ett bi!

Varför ska alla tjata på mig? När mitt huvud redan är fullt av ljud som en surrande bikupa med allas röster och åsikter om mig och min framtid. Det är inte ens jag som är bidrottningen som bestämmer, utan det är som att alla andra är det. Alla andra som vill bestämma.

Jag sitter just nu i våran stuga i Idre framför elden. Den sprakar så varmt så att det känns som att det är sommar, vilket jag hoppades att det skulle vara, föra att slippa behöva välja nästa vecka. Att valet redan skulle vara över. Att min framtid redan skulle vara på väg. Att jag reda skulle ha gjort det förjävliga valet!                                                                                           

Resten av släkten är ute och åker i backarna, och jag försöker verkligen vara med dem, men det går inte. Det känns som att mitt huvud är tungt som bly, eller som att jag har ett världskrig i huvudet. Huvudvärken bara växer och växer. Snart finns det inte mer plats i huvudet för fler människors röster.

Tänk om någon skulle kunna försöka hjälpa mig utan att bara förvärra det hela. Vad ska jag välja? Hur ska min framtid se ut? Hur ska en 15åring kunna välja hur hela framtiden ska se ut? Tänk om någon skulle kunna hjälpa mig!

Alma 9B

Krönika åk 9

Låsta dörrar

Jag blir mer och mer rädd för varje dag som går, varje gång jag slår upp tidningen ser jag alla notiser om inbrott. Jag tror att rädslan kommer ifrån när min grannar var på sin backgård och de lämnade dörren olåst och när de kom in så var det en gubbe hemma hos dom när de gick in.

Jag tänker att allt vore bättre om det var som förr. Tänk er att kunna lämna dörren helt öppen när ni går och veta att ingen går in där, att alla dina saker är kvar när du kommer tillbaka. Så tror jag att det var förr, då hade man inte låst då gjorde inte folk en massa inbrott. De hade mer respekt för varandra. Men om jag tänker efter var det verkligen bättre förr? Var det mindre inbrott för att folk bodde för långt ifrån varandra? Att allt var bra förr kanske bara är en bild hur vi uppfattar det, det är ju inte ofta du läser i tidnigen om inbrott från 60-70 talet eller längre bak. Jag vet ju inte hur det var förr. Jag säger inte att 2000-talet är en dålig tid. Tvärtom! Vi är säkrare när vi låser våra cyklar, skolor. Det minskar risken för inbrott. Det som också är bra är ju att vi har bättre larm, bättre säkerhet, mer poliser, securitas. Det negativa är att tiden är så modern och vi har utvecklas mycket så är det lättare att göra inbrott. Folk är mer kunniga idag.

Jag är fortfarande rädd även om vi har larm och lås hemma. Rädslan kommer från när mina storebröder som skrämde mig när jag var liten, de gömde sig bakom dörrar och hoppade fram och jag vart så rädd så jag satt hjärtat i halsgropen. Någonstans inom mig så tror jag väll att det ska stå någon i huset när jag kommer hem. Jag har låste dörr när jag är hemma själv. Det får mig inte att känna mig säker till 100% men jag känner mig säkrare. Jag blir fortfarande mer och mer rädd varje gång jag läser om det. Så för att inte vara lika rädd har jag bestämt mig för att sluta läsa om det.

Elev 9B

Min framtid

Jag är på skoltoan. Den fula, ruttna skoltoan. Det stinker så mycket skit att jag knappt kan andas. Jag måste ut.

Jag ser mina klasskamrater, mina jobbiga klasskamrater. Men jag tycker om dom ändå, de är så snälla och roliga.

Snart kommer jag lämna de som jag en gång kallade främlingar, men som jag nu kallar vänner. Vi kommer gå åt olika håll, vi kommer inte se varandra varje dag. För snart börjar vi gymnasiet. Gymnasiet kommer bli som en helt ny värld.

Tiden tickar iväg, som tiden på klockan. Jag tänker på första gången jag kommer gå igenom gymnasiets entrédörr. Jag kommer darra som ett löv. Men sen med tiden så kommer det bli det normala livet jag lever nu. Eftersom man vänjer sig med tiden. Och man hittar nya främlingar som man till slut kommer kalla vänner.

Jag sätter mig vid mina vänner, jag blir så glad när jag ser dom. Visst man kanske inte alltid är glad i skolan, men när man ser sina vänner le, så kan man inte undgå att le. Och jag har alltid kul med dom.

Det kommer vara tungt att lämna tryggheten. Men jag har bestämt mig. Jag ska leva i nuet och ha kul. Och ta livet med storm. Eftersom man bara lever en gång.

Av Ida Granlund 9C

Krönika åk 9

Att bli vuxen?

Det gick åt helvete. Som vanligt så drar allt dit pepparn växer. Sämst alltså. Det var ikväll jag skulle bli vuxen. Lilla 15åriga jag skulle på fest. Och nu menar jag inte en fest med saft och bullar, nej nej! En asball fest med sprit och fulla folk i ett hus som efter några timmar skulle lukta som i min sko. För det gör onyktra människor.

Jag hade förberett mig hela kvällen, det var fredag. Jag tog på mig mina finaste kläder och sminkade mig i en evighet som alla tjejer gör. Men vem bryr sig egentligen? Killar tittar bara på kroppen och tjejer på håret och kläderna, speciellt på fest. I alla fall när jag var klar gick jag ut från huset genom dörren, mot vad som kändes som vuxenlivet.

Jag mötte upp min kompis. Och vi gick. Helt uppspelta mot festen. Mitt i all extas och tjejsnack om allt som varenda tjej snackar om, tamponger, sex och smink… ser vi blod rinna nerför mina lår. Mens, helvete.

Med varenda affär stängd klockan elva på kvällen och Statoil alldeles för långt bort och snart vid festen... så rusar vi, snart syns huset och vi springer in på festen som, som tur är, redan har börjat, in på toaletten och fyller mina snyggtrosor med toalettpapper. Som sagt, det gick åt helvete, drinkar spilldes över mig, jag klev i spyor, kom på folk hångla men ändå.

Världens bästa jävla kväll.

Av Michelle 9C

Fler krönikor av åk 9

Rädslan inne på macken

Jag känner rädslan krypa upp inom mig. Jag kallsvettas.

Jag hör mina kompisars ord ”gör det bara det går snabbt och du kommer aldrig träffa dom där inne igen”.

Jag öppnar dörren till macken, så fort jag tar tag i handtaget slår mitt hjärta snabbare. There’s no going back now tänkte jag och gick in.

Det var 3 personer inne på macken, alla såg ut att vara över 50.

Jag tänkte att om jag går runt lite och kollar lite så går dom ut, men det gjorde dom inte så jag tog en cola och gick till kassa.

-Det blir 15 kr, sa kassörskan.
-Jag skulle vilja ha ett paket kondomer också, harklar jag fram.
-Ursäkta? Vad sa du?
Jag kände att det började hetta till i ansiktet jag var säkert röd som en tomat.
-Ett paket kondomer , sa jag lite högre.
-Jaha, sa hon är inte du lite för ung för att ha samlag.
-Ge mig det jävla paketet, sa jag och slängde upp en hundring på disken.

Jag vände om utan att ens ta växeln, det stod sex personer bakom mig jag började nästan springa ut. Jag kände verkligen att dom dömde mig med sina blickar även fast jag inte tittade bakom mig när jag sprang ut.

Men det kändes ändå bra, det kändes som att jag har öppnat en ny dörr och att det inte kommer kännas lika pinsamt nästa gång.

Av Gabriel 9C

KRÖNIKA

Fördomar på livets bussresa

Så många frågor och så få svar. Bussen passerar hållplats efter hållplats medan jag sitter och ältar tankarna som snurrar runt i mitt huvud. Varför blev jag rädd och föraktfull när jag gick förbi torget och såg den där mannen sittandes på en bänk med en kasse från systembolaget bredvid sig? Varför låtsades jag inte se kvinnan utanför mataffären som såg bedjande på mig med stora ögon och hoppades att jag skulle lägga en slant i pappersmuggen som hon höll fram mot mig?

Fördomar är något av det värsta med den mänskliga naturen. Jag vill tydliggöra att dessa inte bara drabbar de socialt och ekonomiskt utsatta människor som jag tog som exempel, utan alla som vi har i vår omgivning. Fördomar gör oss blinda för det som gör varje människa till en unik och färgstark individ och hindrar oss från att se de vi möter i vår vardag som de älskvärda personer de faktiskt är. Vi människor är som lökar. Jag vet, det låter som en fullständigt knäpp liknelse, men låt mig förklara. Vid första anblicken bildar vi oss, genom att se till det yttre snabbt en uppfattning om vem och hur någon är, . På samma sätt granskar vi en lök i affären och tänker kanske:

”Usch! Den här löken har ju massa fläckar på skalet. Den är nog dålig.”

Och då har vi inte ens sett en skymt av de många lager som finns därunder. För att kunna säga något om vem en person är, måste vi se till det som finns under skalet genom att lära känna honom eller henne. Men man ska väl ändå inte behöva lära känna varenda kotte man råkar stöta på? Hur ska man göra då?

Jag väcks ur mina tankar av en ambulans som kör förbi med tjutande sirener. Oj! Jag ska ju kliva av här! Jag reser mig upp, går fram mot bussdörrarna som glider upp med ljudet av pysande tryckluft och kliver av.

Då slår det mig. Livet är som en bussresa där man själv är chauffören. Kommer man till en hållplats där passagerare står och vill följa med på färden, kan man inte bara köra rakt förbi. Utan man måste öppna bussdörrarna och åtminstone ge passagerarna en chans. Kanske ibland till och med två eller tre. Om de ändå envisas med att störa och förstöra kan man ju alltid slänga ut dem. Det här är lika mycket en uppmaning till mig själv som till dig. Var inte alltför rädd att öppna ditt livs bussdörrar och ge några av de sju miljarder människorna där ute en chans, trots de eventuella fördomarna som kan stå i vägen. Har du tur hittar du kanske någon som följer med dig ända till slutstationen.

/Elev 9C

Krönika

Kampen mot cancer

Jag trodde hon skulle dö framför mina ögon.                                                 

Detta kanske är sista gången jag ser henne i livet. Jag tänker på allt de roliga vi upplevt genom åren. Jag kommer så väl ihåg alla baktävlingar, frågesportstävlingar och middagar vi gjorde tillsammans. All stress för skolan och läxor försvann när jag och hon var tillsammans.

Nu ligger min moster här framför mig i hennes sjukhus säng. Hon är svag i kroppen och väldigt trött. Hon sträcker ut sin darriga och bleka hand mot mig. Händerna är lika vita som snö. Vi tar varandras händer. Hon säger att hon älskar mig och att allt kommer att ordna sig, jag vill så gärna tro på de orden. Att min kära moster kommer att bli bra igen. Frisk från den där hemska cancern.

Jag är så rädd för tanken att hon kan dö just nu framför mina ögon. Den känslan känner nog många igen som haft någon närstående som varit eller är allvarligt sjuk. Man är rädd att ens älskade vän eller släkting inte kommer att kunna överleva. Bara tanken att ens närstående aldrig mer skulle finnas där. Aldrig mer får se vännen eller släktingen något mer eller aldrig mer få höra personens röst. Igen. Jag säger hej då till min moster och drar mig hem.

Tre veckor senare ringer det på hemtelefonen. Mamma svarar och skiner upp. Det var länge sedan jag såg henne såhär glad och lättad. Hon lägger på och säger att vi ska till sjukhuset.

När vi kommer fram till sjukhuset möts vi av doktorn som behandlat min moster. Han ser väldigt glad ut och berättar de otroliga. Min moster är frisk från cancern!

Jag kan inte sluta le. Det är som på julafton när man fått det man verkligen önskat sig. Man kan inte sluta le. Vi går in till min mosters rum och där står hon upp.             Pigg och glad.  Men något är annorlunda med henne. Det är inte hur hon pratar eller hur hon ser på mig. Utan det är utseendet som är annorlunda. 

Jag ser att tröjan sitter annorlunda på ena sidan. Den sitter inte lika tajt som på den andra sidan. Jag förstår med en gång. Hon har opererat bort ena bröstet. De cancer fyllda bröstet är borta och min moster mår bra!

Jag trodde det var sista gången jag skulle henne i livet, men nu finns det hopp. Nu äntligen lämnar hon sjukhuset efter många månader.

Nu kommer hon att gå ut genom dörren från sjukhuset och lämna dessa månader bakom sig. Min moster kliver nu igenom en ny dörr. Hennes nya framtid som en frisk människa.

Jag trodde hon skulle dö framför mina ögon, men hon lyckades lura cancern och fick en ny chans i livet.
/Elev 9A

Krönika Slutet på början av mitt liv

Sista chansen. Grundskolan är snart slut. Jag går i nian och det är bara några månader kvar innan sommarlov. Det gäller att ge allt nu i slutet, vissa ämnen kommer vi endast ha till jul och då vill jag vara nöjd med insatsen jag gjort. Det sista jag vill är att jag går ut genom dörren till klassrummet och känner mig missnöjd med provet jag precis gjort.

Men det är inte bara proven jag är orolig över, det är så mycket mer.                              

Betygen jag kommer få, vilken linje till gymnasiet ska jag välja? Kommer jag komma in på det jag vill? Kommer linjen vara för svår för mig? Eller kommer jag klara de nationella proven? Ju mer jag tänker på det desto oroligare blir jag.  

Jag har fått så mycket information från de gånger man varit på de olika gymnasierna och när de kommit till skolan för att berätta om linjerna. Jag borde vara nöjd. Men det är jag inte, långt ifrån faktiskt. Jag får bara mer och mer frågor om allt som berör gymnasiet och inga av svaren hjälper något.                                

Den lilla skolan säger att det är bra med en liten skola medan den större säger att det är bra med en stor skola. En skola säger att man får åka med på resor en annan säger att man får egna datorer. Vissa säger att en linje inte alls är bra medan andra säger att den är jättebra. Jag blir helt förvirrad för varje gång jag tänker på det. Jag tror äntligen att jag kommit på vad jag vill göra så hittar jag något mer jag vill, och man har då hamnat på ruta ett IGEN.

Jag är trött på de lektioner som är totalt ointressanta och längtar tills gymnasiet då man riktar in sig lite mer på vad man själv är intresserad av.

Jag längtar också tills jag kan gå ut genom entré dörrarna till skolan med betygen i handen och vet att jag har ett helt sommarlov framför mig med allt roligt jag ska göra. Då har jag lämnat alla nationella prov och slutbetyg för grundskolan bakom mig och jag har gjort allt jag kunnat.

Då kan jag börja ta nya tag.

Men det är fortfarande cirka ett halvår kvar till dess, jag går fortfarande i nian och grundskolan är snart slut. Det gäller att ge ALLT nu i slutet, på början av mitt liv.

/elev 9A