Krönika

Kampen mot cancer

Jag trodde hon skulle dö framför mina ögon.                                                 

Detta kanske är sista gången jag ser henne i livet. Jag tänker på allt de roliga vi upplevt genom åren. Jag kommer så väl ihåg alla baktävlingar, frågesportstävlingar och middagar vi gjorde tillsammans. All stress för skolan och läxor försvann när jag och hon var tillsammans.

Nu ligger min moster här framför mig i hennes sjukhus säng. Hon är svag i kroppen och väldigt trött. Hon sträcker ut sin darriga och bleka hand mot mig. Händerna är lika vita som snö. Vi tar varandras händer. Hon säger att hon älskar mig och att allt kommer att ordna sig, jag vill så gärna tro på de orden. Att min kära moster kommer att bli bra igen. Frisk från den där hemska cancern.

Jag är så rädd för tanken att hon kan dö just nu framför mina ögon. Den känslan känner nog många igen som haft någon närstående som varit eller är allvarligt sjuk. Man är rädd att ens älskade vän eller släkting inte kommer att kunna överleva. Bara tanken att ens närstående aldrig mer skulle finnas där. Aldrig mer får se vännen eller släktingen något mer eller aldrig mer få höra personens röst. Igen. Jag säger hej då till min moster och drar mig hem.

Tre veckor senare ringer det på hemtelefonen. Mamma svarar och skiner upp. Det var länge sedan jag såg henne såhär glad och lättad. Hon lägger på och säger att vi ska till sjukhuset.

När vi kommer fram till sjukhuset möts vi av doktorn som behandlat min moster. Han ser väldigt glad ut och berättar de otroliga. Min moster är frisk från cancern!

Jag kan inte sluta le. Det är som på julafton när man fått det man verkligen önskat sig. Man kan inte sluta le. Vi går in till min mosters rum och där står hon upp.             Pigg och glad.  Men något är annorlunda med henne. Det är inte hur hon pratar eller hur hon ser på mig. Utan det är utseendet som är annorlunda. 

Jag ser att tröjan sitter annorlunda på ena sidan. Den sitter inte lika tajt som på den andra sidan. Jag förstår med en gång. Hon har opererat bort ena bröstet. De cancer fyllda bröstet är borta och min moster mår bra!

Jag trodde det var sista gången jag skulle henne i livet, men nu finns det hopp. Nu äntligen lämnar hon sjukhuset efter många månader.

Nu kommer hon att gå ut genom dörren från sjukhuset och lämna dessa månader bakom sig. Min moster kliver nu igenom en ny dörr. Hennes nya framtid som en frisk människa.

Jag trodde hon skulle dö framför mina ögon, men hon lyckades lura cancern och fick en ny chans i livet.
/Elev 9A