Jag är på skoltoan. Den fula, ruttna skoltoan. Det stinker
så mycket skit att jag knappt kan andas. Jag måste ut.
Jag ser mina klasskamrater, mina jobbiga klasskamrater. Men
jag tycker om dom ändå, de är så snälla och roliga.
Snart kommer jag lämna de som jag en gång kallade
främlingar, men som jag nu kallar vänner. Vi kommer gå åt olika håll, vi kommer
inte se varandra varje dag. För snart börjar vi gymnasiet. Gymnasiet kommer bli
som en helt ny värld.
Tiden tickar iväg, som tiden på klockan. Jag tänker på
första gången jag kommer gå igenom gymnasiets entrédörr. Jag kommer darra som
ett löv. Men sen med tiden så kommer det bli det normala livet jag lever nu.
Eftersom man vänjer sig med tiden. Och man hittar nya främlingar som man till
slut kommer kalla vänner.
Jag sätter mig vid mina vänner, jag blir så glad när jag ser
dom. Visst man kanske inte alltid är glad i skolan, men när man ser sina vänner
le, så kan man inte undgå att le. Och jag har alltid kul med dom.
Det kommer vara tungt att lämna tryggheten. Men jag har
bestämt mig. Jag ska leva i nuet och ha kul. Och ta livet med storm. Eftersom
man bara lever en gång.
Av Ida Granlund 9C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar