Österledskolan

Österledskolan

måndag 2 mars 2015

KRÖNIKA


Fördomar på livets bussresa

Så många frågor och så få svar. Bussen passerar hållplats efter hållplats medan jag sitter och ältar tankarna som snurrar runt i mitt huvud. Varför blev jag rädd och föraktfull när jag gick förbi torget och såg den där mannen sittandes på en bänk med en kasse från systembolaget bredvid sig? Varför låtsades jag inte se kvinnan utanför mataffären som såg bedjande på mig med stora ögon och hoppades att jag skulle lägga en slant i pappersmuggen som hon höll fram mot mig?
Fördomar är något av det värsta med den mänskliga naturen. Jag vill tydliggöra att dessa inte bara drabbar de socialt och ekonomiskt utsatta människor som jag tog som exempel, utan alla som vi har i vår omgivning. Fördomar gör oss blinda för det som gör varje människa till en unik och färgstark individ och hindrar oss från att se de vi möter i vår vardag som de älskvärda personer de faktiskt är. Vi människor är som lökar. Jag vet, det låter som en fullständigt knäpp liknelse, men låt mig förklara. Vid första anblicken bildar vi oss, genom att se till det yttre snabbt en uppfattning om vem och hur någon är, . På samma sätt granskar vi en lök i affären och tänker kanske:

”Usch! Den här löken har ju massa fläckar på skalet. Den är nog dålig.”
Och då har vi inte ens sett en skymt av de många lager som finns därunder. För att kunna säga något om vem en person är, måste vi se till det som finns under skalet genom att lära känna honom eller henne. Men man ska väl ändå inte behöva lära känna varenda kotte man råkar stöta på? Hur ska man göra då?

Jag väcks ur mina tankar av en ambulans som kör förbi med tjutande sirener. Oj! Jag ska ju kliva av här! Jag reser mig upp, går fram mot bussdörrarna som glider upp med ljudet av pysande tryckluft och kliver av.
Då slår det mig. Livet är som en bussresa där man själv är chauffören. Kommer man till en hållplats där passagerare står och vill följa med på färden, kan man inte bara köra rakt förbi. Utan man måste öppna bussdörrarna och åtminstone ge passagerarna en chans. Kanske ibland till och med två eller tre. Om de ändå envisas med att störa och förstöra kan man ju alltid slänga ut dem. Det här är lika mycket en uppmaning till mig själv som till dig. Var inte alltför rädd att öppna ditt livs bussdörrar och ge några av de sju miljarder människorna där ute en chans, trots de eventuella fördomarna som kan stå i vägen. Har du tur hittar du kanske någon som följer med dig ända till slutstationen.

/Elev 9C

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar